Dumma IBS
Blir så trött av att allt jag vanligtvis skulle längta till blir något jobbigt också. Eftersom jag har min IBS att tänka på - eller ja det går ju inte att inte tänka på.
Försöker vara positiv, fly oron och leva som vanligt. Men det är så svårt. Jag har egentligen inte tackat nej till saker eller låtit IBS:en hindra mig än (har haft den sen i höstas). Men det är så svårt? Även om jag klarar mig så orkar jag inte med den jobbiga känslan jag får om jag tar "risken" eller ger mig på den situationen där jag vet att känslan kommer att upptså. Detta hindrar mig från att göra spontana saker, hänga på kompisar i samma mån som innan osv.
Det är så segt. När jag t ex. sitter på en buss med kompisar bredvid, som ännu inte vet om min IBS (inget jag vill hasta ur mig bara sådär, tror inte ens de vet vad det är för något) kan jag inte koppla bort tankarna och börja andas djupt som jag försöker annars. Då måste jag ju försöka fokusera på dem, men det är jobbigt med en orolig känsla konstant som distraherar. Kan inte bara helt plötsligt hoppa av bussen om jag skulle känna panik.
Hur hanterar man allt? Jag blir verkligen otaggad på grejer som jag annars gärna hade hakat på. Ska förmodligen på festival och utomlandsresa (utan föräldrar) för första gången i sommar, vilket ska bli så kul men jag är också så rädd pga magen.
Du är inte ensam! Jag har själv varit så orolig flera gånger. Du kanske ska gå och prata med någon? Jag gick till en psykolog för lite andra grejer och det hjälpte faktiskt. Jag tror det är lättare om du har någon att prata med om hur du känner och din oro. Sen är det också bra om du tar kontakt med en dietist så att ni kan lägga upp en kostplan för dig och din mage så att du inte ska behöva oroa dig så mycket. Om du ska åka utomlands med dina kompisar tycker jag det är viktigt att dom vet om din sjukdom och hur du har det. Jag var utomlands förra året med två kompisar och dom visste om min situation så vi hjälptes åt tillsammans att hålla kolla på vart det fanns toaletter och gick till restauranger där jag också kunde äta, och så vidare. Det är bättre att vara öppen om det, iaf till dina närmaste. En av mina kompisar har fått sitta utanför många toaletter och väntat på mig. Ibland har hon fått vänta nästan en halvtimme. Men hon förstår hur jag har det och det är så skönt för jag behöver inte förklara för henne eller ursäkta mig varje gång jag måste på toa. Det är bättre att vara ärlig, folk kommer förstå. Sen kanske du inte behöver dra alla detaljer om exempelvis diarré och så, säg bara att du får ont i magen och måste gå på toa, eller vad som känns bäst för dig att berätta.
Kolla om de har någon IBS-skola på ditt sjukhus eller något Mag-och tarmförbund. De sistnämnda har något som heter Unga Magar där du kan få mycket tips och råd. IBS-skolan kanske kan hjälpa dig att lära dig lita på din mage för om du funkar som jag och många med mig så börjar magen gärna att bråka när du ska göra något? Rätta mig om jag har fel. Eller när du har ätit, för att hjärnan sänder en signal till tarmen att det är dags för ett toabesök. Jag fick lära mig att knipa bl.a och det är väsentlig skillnad idag och förr vad gäller IBSen iallafall. Jag kan också känna mig nödig utan att drabbas av panik.
" Att alltid vara en liten smula barn, det är att vara verkligt vuxen. "
// Nalle Puh//
Tack så jättemycket för tipsen :) Ska kolla upp detta! Ju snabbare jag tar itu med problemen desto bättre.
![[Oceansoul]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag blev satt på LCHF efter att ha haft IBS i många år, fick tyvärr fram till dess knappt någon respons av mina läkare som satte mig på olika metoder och olika laxeringsmedel.
Idag har jag knappt några problem alls med magen men det innebär också för mig att inte äta gluten, väldigt kolhydratsbegränsat, inte socker, inget som innehåller jäst, ingen alkohol och högst två koppar kaffe om dagen.
Låter krångligt men det funkar för mig, det kan ju vara något att prova att skära ner på gluten ialla fall :)
Jag känner likadant. Det är hemskt att inte ens kunna gå it genom dörren ut att ångesten kommer smygande. Jag lider av förstoppnings IBS vilket enligt mig är bättre än ständiga diarréer. Jag har inte gjort någonting med kompisar utanför mitt hem på över ett år. Träffar jag någon annan än min pojkvän är det isåfall hemma hos mig, jag vågar inget annat. Sommaren börjar närma sig och det synd att inte kunna umgås så mycket som man skulle vilja bara för att man är rädd. Min mage krånglar också när jag är nervös tyvärr. Jag åkte till Stockholm för någon vecka sen. Jag satt i bilen och nästan grät hela vägen för att jag var så rädd, men det gick bra till slut. Man känner sig så löjlig. Hoppas du blor bättre snart TS.
Tack för era svar :)
Ja det är verkligen svårt det här. Man blir så känslosamt svag och tycker synd om sig själv trots att det finns sådana som har det värre ändå. Jag lider också av förstoppning IBS, precis som du #5 så tycker jag det verkar skönare på ett sätt - men ångest kommer ju ändå - jag behöver inte springa på toaletten ofta men det när det väl blir så är det ganska plötsligt och då får det helst inte dröja till närmsta toalett (åtminstone är känslan så). Dock lurar min hjärna min mage, visst det finns en äkta känsla av att behöva gå på toaletten (men just eftersom jag är förstoppningsdominerad - så är det inte säkert att det går att töma sig fast man känner att det behövs). Har blivit bättre på att tolka vad som bara är lurendrejeri och blir bättre om jag bara tar det lugnt och vad som verkligen är att behöva gå på toa. Det händer att jag har panik men är tvungen att utstå och sen när jag väl kommit till en plats med toalett så behöver jag inte längre gå och kan klara mig i flera timmar.
Hoppas ni också blir bättre!
Jag kan leva mitt liv, men det är jobbigt såklart, jag längtar verkligen tillbaks till dagarna då man kunde tänka på roliga saker på bussen istället för sin mage.
Starta ny diskussion