Ibs, deprimerad
Hej ! Är en tjej på 18 år som är på utredning för IBS, jag har haft problem med magen i nästan fyra år men hade aldrig tänkt på det försen ett år tillbaka, då började det konstra rejält med samband att jag bytte kost vilket jag då inte tänkte på åkte till läkaren och de misstänkte efter tre månaders tid att jag hade IBS, hade aldrig hört talas om denna sjukdom och blev rådd till att läsa om den på nätet.
Sagt och gjort, har nu i snart sju månader hittat en kost som magen inte tvärt tjuter och vrider sig emot, det har funkat i perioder och så men sen har det uppkommit problem med förstoppning, diarrér eller allmäna kramper(få av symptomen).. Jag har haft riktigt stora problem med magen sen jag fick testa på en ny medicin Inolaxol. Började med en, sen två och tillslut tre. Eftersom jag har så pass känslig mage så tog jag en hade ja diarré, tog jag två var det mer vattningt så det sved, tog jag tre var jag stenhård och fick krysta ut dem med tårar nerfallande för kinderna.
Jag går i skolan och detta är ett stort problem då jag har skräck för att vara och göra nummer två på allmäna toaletter pga att skolungdommar är som dem är. Magen har kört rejält med mig de sista tre månaderna och min läkare försöker göra allt för mig och jag är jätte tacksam men nu har det tagit emot något fruktansvärt speciellt i skolgången.
Har missat en hel vecka förra veckan (förutom torsdagen då kämpade jag mig till skolan för att göra två prov och ta reda på vad jag missat) jag har lämnat sjukintyg på att jag har så passa buksmärtor och problem med magen att jag kan behöva vara hemma några dagar när det är som värst.
Jag kom till skolan idag och vi hade tema dag, jag var med hela dagen och vi skulle arbeta med hästa, (är livrädd för hästar samt allergisk men de tvinga en till det annars skulle man få ogiltigfrånvaro), när jag då skulle springa med hästen i tyglen eller vad det nu heter höll ja på och få en panik attack och all stressen samlades i magen. Stackars hästen blev ju nervös och sen var det igång med magont på högsta hugg igen.
Beslöt mig för att gå hem den sista halvtimmen för jag mådde super dåligt känndes som jag skulle kräkas och som magen skulle explodera på samma gång, min ena lärare sa att jag såg hemsk ut, jag svarade då att jag mådde jätte dåligt och han fråga om jag återhämtat mig från förra veckan, vilket jag på sätt och vis gjort eftersom jag var där.
Gick mot bussen då en annan lärare min mentor kör i full hastighet mot mig tvärt stannar och börja skrika om att jag hade ogiltigfrånvaro att jag skulle ha ett läkarintyg och att jag typ var blåst i hela huvudet, jag hade min mamma i telefonen så jag räckte över den för att hon skulle få prata med min mor så hon kunde bekräfta att hon ringt och sjukat mig hela veckan samt att jag hade lämnat in sjukintyg veckan innan till den mentorn som körde efter mig med bilen (har kopior hemma).
Jag har blivit jätte svagt mentalt så jag tål inte att någon skriker på mig, inte ens höjer rösten. Jag klandrar mig själv för att jag är komplett värdelös och inte kan kontrollera min dumma kropp, jag intalar mig därefter att alla problem som finns runt omkring är mitt fel om jag inte var sjuk, om jag bara slapp vara hemma, om jag kunde lära mig göra nummer två ute bland folk om jag slapp kramper och tårar, om jag slapp skämmas, en miljon tankar, och mentorn vet detta och hon skäller ändå ut mig min klasskamrat som stod 5 meter bort hörde hela utskällningen och menade på att läraren gjort tjänstefel, jag är inte säker alls men dåligt mår jag…
Men jag vet att jag hade behövt någon som är i samma sits som kan tro på att man har ont, och kanske kan förstå en, för min mentor sa i slutet av diskutionen att detta med min mage är bara något ingnagt i huvudet på mig för att någon jävla IBS är det inte för det har hon aldrig hört talas om och att det bara är patetiskt att magen skulle bete sig på detta viset..
Jag gråter fortfarande och känner mig jätte värdelös, det är fem timmar sen, jag har själv märkt nu efter att andra i mitt liv påpekar det att jag är jätte deprimerad,har inget självförtroende och är allmänt missnöjd med mig själv. - Jag vet aldrig om jag kan följa med på kalas, åka till vänner, övernatta eller ta en lång skogspromenad med hundarna i 2-3 timmar för vad händer om ja får en stress attack? (vilket jag får ofta för ja är lätt stressad).
Det finns tabletter mot diarré men jag blir hård som sten av dem. Men som sagt jag är under utredning ännu, så det jag söker är stöd och tips, kanske en som har varit i samma situation där man inte blir betvivlad av.
![[Pandette]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Ett allmänt tips bara, många med ibs har blivit bättre med lchfkost.
Jag har också IBS och det är väldigt lätt att det blir en ond cirkel.
Det vill säga att du börjar med att ha problem med magen, får problem då du är ute bland folk och detta känns olustigt vilket gör att du kanske undviker att umgås med folk och gå till skolan för att du blir osäker på hur magen ska sköta sig eller inte, vilket ökar din nervositet och då du måste göra dessa saker bli du orolig i magen på grund av oro.
Så för att du ska bli bättre i din mage handlar det mycket om att dels hitta en kost som du märker att din mage fungerar skapligt utav, men även att bli trygg med dig själv så att du vågar dig ut i situationer som känns jobbiga.
Jag hade själv i nästan ett års tid extremt svårt med detta, ett tag var det jobbigt att gå ut med soporna för jag viste inte om jag kunde hålla mig tills jag kom in igen, utan fick då till slut panikångest utav det hela.
Men med hjälp från läkarna att ta itu med panikångesten och acceptera att magen var orolig så är nu oro och panikångest helt bort och magen är skapligt, inte alltid men jag har sakta börjat lita på den igen.
Det gör det ju absolut inte lättare för dig att din lärare inte tror på dig trotts läkarintyg så detta tycker jag att du ska ta upp med din mamma/pappa och kanske gå och prata med skolsköterska eller kurator på skolan.
IBS och oro och ångest hör ofta ihop, vad som skapar vad tvistar de lärde.
//Maria
Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.
Jag känner igen mig så mycket. Det här med toalettgång och mat övertog mitt liv när jag gick i skolan och det blev värre och värre och värre av stressen och jag är ledsen, men mitt enda alternativ var att hoppa av skolan för jag utvecklade ångest, depression och allt möjligt, men har nu tagit igen mig! Jag går på skola distans nu och min mage är fortfarande inte bra, men mycket mycket bättre än vad den va! Dock har jag massor av olika allergier och intoleranser, jag äter inget gluten och får vara riktigt noga med min kost och vara dektektiv till mig själv, undersöka vilken mat som ger mig problem genom uteslutningsmetoden.
Som någon nämnde här ovan, LCHF dieten skulle kunna hjälpa dig med dina magproblem, och då kan du ta dig igenom skolan! Men vill bara varna lite också, för jag blev värre efter ett tag och utvecklade också äggallergi, men… den hjälpte mycket väl i början och jag behövde inte vara rädd för min mage som jag varit. Hade mycket kramper om nätterna och kunde inte sova pga smärta.
Vet ni hur skönt de är och veta att det inte är en själv som blir stressad och mår dåligt av att inte veta vad som händer här näst?, jag har testat LCHF dieten, men har hittat en som är det bästa hittils och vi testar oss fram.
Har tagit tag i det med mamma,rektorn samt csn och skolverket kopierat upp en hel drös med mitt intyg för tydligen så hade det inte kommit fram till CSN och läraren som är min mentor har tydligen hållt på väldigt mycket med att fibbla runt med mina papper hon hotade med att göra så att hela mitt studie bidrag 1050 sen i augusti skulle dras in, fast jag lämnat läkarintyg där det klart står att jag har buksmärter och är under utredning och kan behöva vara hemma.
Hon trodde jag hade varit hemma för förkyldning påstod hon men det var en annan mentors elev hon hade som var hemma från skolan pga av den anledningen.
Är stolt över mig själv fast magen krampat och jag var nervös och jätte ledsen hela dagen tog jag mig igenom, gjorde ett oväntat matte test, Tack vare dessa underbar kommentarer och min familjsstöd känns det bättre även om jag fortfarande sitter med tårar som bränner i ögonen, jag är svag nu jämnfört med några år sen, då var jag sten tuff och kunde stå upp för mig själv men med alla problem med magen och allt sådan så betvivlar man sig själv för allt möjligt.
Men ska begära hjälp av mina doktorer med deprission och panikångest, hur tog du tillväga IAMIAMARIA för att få hjälp?.
#4 Vad bra att du får reda upp detta med din mentor!! Och att du har andra på din sida.
vad gällande mig så fick jag bra hjälp utav doktorn att få medicin för min depression och panikångest. Jag fick citalopram och lergigan som gjorde att jag tog mig upp över kanten. Lergigan tog jag inför att jag skulle gå ut då jag blev så nervös, vilket faktiskt hjälpte. och efter ett tag så behövde jag inte dessa mediciner längre. Fick äve bra hjälp av kurator, då det är viktigt (iaf för mig) att prata om det som är jobbigt för att det ska bli bättre.
Jag har ju diarré ibs, aldrig förstoppad, men det gjorde att jag även fick loperamid utskrivet och de gjorde att magen lugnade ner sig. Dem äter jag fortfarande.
Så vilket som gjorde vad det kan jag ju inte säga men nu vågar jag gå ut och fika och äta tillsammans med andra vilket var omöjligt för 6 år sedan.
Hoppas att du också hittar något som kommer fungera bra för dig!
//Maria
Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.
Starta ny diskussion