Säg att dom inte rör på sig tillräckligt, då de uppenbarligen har syrebrist i hjärnan?😉

Be din läkare skriva ett utlåtande om huruvida detta är ditt fel och ge det till din pappa.

Hej!

Vad tråkigt att de inte lyssnar och att du mår så dåligt, har du provat att prata med skolsyster för att få råd och stöd? Det här är absolut något du behöver få hjälp med och jag förstår att det måste vara jättejobbigt.

Det brukar vara lättare att argumentera om man har lite fakta. Jag föreslår att du visar den här texten för dem, den beskriver kronisk förstoppning på ett vetenskapligt sätt. Du kan till och med stryka under de stycken som beskriver dina symptom. Din pappa och hans sambo får då se att förslagen om ökat vätskeintag och mer rörelse stämmer, men att det ofta inte räcker. I texten finns en lång lista på behandlingar som man får via läkare och då ser de ju att träning och vatten inte alls är de enda sätten att ta hand om en tarm med problem. 

Om du ber dem läsa den och säger att du verkligen följt deras råd men att problemen är så stora nu att det är dags att söka hjälp, så kommer de att lyssna på dig.

Jag tycker inte det framgår riktigt hur mycket du träna/motionerar och rör på dig eller hur mycket du dricker. Hur påverkas din mage när du springer och motionerar?

Dricker du mjölk och äter mjölkprodukter så sluta med det och se om du blir bättre. Mjölk är en riktigt stor bov vad gäller magproblem.

Har du provar Lunelax. Finns på apoteket och ska vara bra mot både förstoppning och diarré. Jag har ätit det mot diarré. Det är en naturprodukt. Den gröna är granulat som man kan strö på mat och äta. Smakar som vetekli typ. Sedan den orangea blandas med vätska och ska smaka apelsin. Man får dricka det fort, för det blir geléaktigt.

http://www.magakuten.se/produkter/lunelax/

Tycker du kan försöka få med pappa och hans sambo till läkaren du brukar gå till så att de själva får höra. Säg att läkaren vill träffa dem.

Å jag känner med dig, får hyfsat mycket stöd men det är ändå så jobbigt. Är 18 och har haft min IBS i snart ett år, all ångest och oro, jag stänger inne mig lite i den ångesten men ibland rinner bägaren över och det blir helt enkelt för mycket.. 

Kämpa på! Du är inte ensam. Hoppas dom snart förstår att du behöver stöd och att det ska tas på allvar <3

Led av kronisk förstoppning från att jag var mindre än ett år till dess att jag var 21 år gammal. Mina föräldrar tjatade också mycket om att jag skulle röra på mig mer och dricka men det hjälpte bevisligen inte just då eftersom att IBS:en låg mer inrotad än så. Jag blev inte tagen på allvar och rekommenderad olika laxeringsmedel gång på gång och jag hade sån oerhörd ångest för att visa mig offentligt med den svullna bullriga magen. Jag blev dock rekommenderad LCHF av läkare och det har varit bästa lösningen för mig tillsammans med motion. Jag går på toa nästan varje morgon innan jag ska till gymmet, har jag ätit för mycket kolhydrater eller allra värst  gluten eller alkohol kan jag lida av IBS:ens åkommor i omkring en vecka.  

Nu blev mitt inlägg lite långt och luddigt men jag skulle säga att försök skära när på åtminstone kolhydrater som kommer från spannmål (gluten)  och fortsätt hålla dig rörlig i vardagen, se om du känner någon skillnad. Som tidigare sagt är du långt ifrån ensam med magproblem, det är synd att det inte tas lika mycket på allvar som det borde!

#0   Kan förstå att du har magproblem. Att vara barn och bli misstrodd är inte ok, det skapar spänningar, oro och ännu mer problem med magen. En cirkel.

Att tjata om att röra på sig och dricka mycket är bara en ursäkt för okunniga att säga, det är lättare än att ta tag i själva grundorsaken till varför ens barn har ont i magen! Som förälder tvekar inte ens, man gör allt man kan för att söka hjälp!

Jag tycker du ska begära att din husläkare tar prover på dig, för laktos och glutenintolerans och sedan skickar dig på kameraundersökningar av tarm o mage. Det är viktigt att du får hjälp i ung ålder om det visar sej att du verkligen har nån tarmsjukdom som kräver vård. Lycka till!

Men! Så får inte en förälder göra!

Det är apselut inte ditt fel! Du gör ju vad du kan! Känn efter och känn in att det är så. Bry dig inte om vad andra säger och tycker. Huvudsaken är att DU vet. Var nöjd med det.

Sedan är det tyvärr så, att även om jag tycker att det din pappa gör är helt förkastligt oavsett om han skulle ha rätt eller fel, så kan en del människor inte hantera sina närståendes sjukdomar och problem.  För dem kan ett erkännande av dina problem betyda att det istället skulle vara deras fel, vilket ger dem dåligt samvete, trots att det givetvis inte är deras fel heller, eller att de är rädda för att du faktiskt är sjuk och hellre förnekar det. De har kanske inte "instrumenten" för att hantera problemet. Det gör det inte mer rätt men ibland kan det hjälpa om man får lite förståelse för VARFÖR man möter ett så stort motstånd när det man allra mest behöver är stöd och någon som lyssnar.